Har otillräcklighet blivit ett folkhälsoproblem?

Det börjar oftast tyst.

Inte med en smäll, inte med ett ras, utan med en viskning.

Att man borde ha hunnit mer. Varit lite bättre. Känt sig lite starkare.

Att alla andra verkar ha något man själv saknar. Ett lugn. En riktning. En plan.

Känslan av otillräcklighet är sällan akut.

Den är lågmäld – men envis.

Och den tycks ha bosatt sig i fler och fler av oss.

Det ser olika ut

För vissa känns det som att livet hela tiden ligger ett steg före.

För andra som en press att förändras, passa in, hålla uppe en yta.

Vissa kämpar för att känna sig behövda.

Andra har aldrig riktigt fått plats.

Men oavsett form bär känslan samma grund:

Att inte riktigt duga – som man är.

Vi pratar mycket om psykisk ohälsa idag

Om stress, ångest, utmattning.

Men pratar vi tillräckligt om den långsamma, glidande förlusten av självvärde?

Om hur vi fostras in i ett sätt att se på oss själva – som projekt att förbättra.

Om hur det börjar tidigt, när vi märker vilka sidor av oss som belönas.

Om hur vi lär oss att justera oss själva, lite i taget, för att bli beundrade, accepterade, valda.

Och om hur det där förbättringsprojektet aldrig verkar ta slut.

Hur målet hela tiden flyttas.

Hur det vi söker – lugn, värde, tillhörighet – ständigt ligger ett steg bort.

Tänk om vi inte bara är trötta – utan också vilse?

Tänk om vi har förlorat något grundläggande:

Inte vår förmåga att prestera – utan vår rätt att bara vara.

Vi kanske behöver ställa frågan:

Har inte otillräcklighet blivit ett folkhälsoproblem?

Och om svaret är ja –

vad händer då med vårt sätt att leva, leda, älska, arbeta, skapa samhällen?

DUGA finns för att vi tror att den här frågan är avgörande.

Inte bara för individens mående – utan för hur vi bygger framtiden.

Det här är början på ett utforskande.

Om du vill, får du gärna följa med.